No pain, no gain

Långpass över 2 timmar behövs nångång innan Lidingöloppet. Idag blev det löpt 21,2 km, en halvmara, på två timmar i syrerik luft och regn. Jag sprang på motionsspåret här i närheten. Det är lite kuperat, men kanske inte jämförelsevis lika mycket backar som det är på Lidingöloppet.

I 16 km försökte jag springa på lite snabbare. Det tog 85 min och jag låg på ungefär 5,20 min per km. Jag är inte nöjd, men jag är en seg gumma nu, bara att inse fakta. Får plåga mig lite mer nästa gång. "Pain is inevitable. Suffering is optional." (Smärtan är oundviklig, men lidandet är valfritt.)

När jag joggade ner efter mitt "snabba" lopp, så tänkte jag på hur jag ska kunna springa fortare. Det är förvisso mer inspirerande och till viss hjälp att ha många löpare runt omkring sig och publik som står och hejar. Jag hinner träna lite mer intervaller innan loppet, men jag måste också hålla mig frisk i höst.

Inför Öppet Spår i vintras hade jag en plan, att ligga på 45 min per mil. Skulle jag känna att det inte funkade så var det till att försöka hitta ett tempo som jag stod ut med i nio mil. Jag lyckades ganska bra med det jag planerat och åkte på sju timmar.

Precis då jag tänkt den tanken under min lilla nedjoggning upptäckte jag en blå grej på en stubbe bredvid motionsspåret. Det var en burkvalla, blå Swix noll - minus sju grader. Kanske var det ett tecken på en bra tanke och taktik? Eller ett pris för att jag sprungit så långt?

Det kan ha varit jag som tappat den i vintras på någon av mina skidturer... men om någon vet vem den tillhör så hör av er. Återfås mot beskrivning. ;)