Innan hade jag tränat ganska bra, men simning hade jag tränat bara i två veckor. Jag fick låna en helkropps-våtdräkt av en i klubben.
Lite nervöst var det innan. Jag hade kontakt innan start med några andra kompisar som också gör klassikern. De skulle starta en kvart innan mig. När jag joggat till start stod kompisarna redan vid start och taggade! Bra att jag fick lite hjälp av dem med att få på våtdräkten. Lite ullfett fick jag också till fötterna.
Orutinerad simmare som jag är så använde jag varken simglasögon, öronproppar eller näsklämma. Jag vill se, höra, lukta, känna av min utmaning!
Jag gick över bron och startade på den västra sidan. Starten gick smidigt. Det var inte speciellt trångt. Jag simmade på rätt hårt (enligt mig själv) i början och försökte se var det fanns luckor. Efter ett tag märkte jag att det var skönare att ligga bakom de som simmade lite snabbare. Det sparade jag kraft på. Nedströms i två kilometer var en riktigt njutning! När jag närmade mig motströms stod min familj och hejade. Därifrån gick de bredvid på stranden och följde mitt lopp.
Den sista kilometern skulle vara jobbig och motströms hade jag hört. Jag hade laddat för att kämpa och ge allt. Jag skulle hålla mig till den högra kanten där det strömmade minst. När det var 850 meter kvar fick jag ett infall att gå upp ur vattnet och ge upp, men självklart så gjorde jag inte det. ;)
Jag fick en energi-tablett av min käre man som stod på bryggan. Strax efter blev det plötsligt jättetrångt. Alla simmare skulle om mig kändes det som! De ville simma om mig på höger sida fast det bara var en halvmeters plats. Jag försökte simma lite crawl-bentag för att smita emellan några långsamma simmare. Fy, då fick jag kramp i vaden! Men det gick att fortsätta. Det var lika bra att kämpa på med mitt bröstsim! Det gick mer upp och ner än framåt! Jag fick kramp någon mer gång, men det gick att hantera.
När jag började se målklockan fick jag för mig att jag varit ute i nästan 1,5 h och blev lite besviken! Vilken lång tid! Men sen kom jag på vilken tid jag startat och räknade ut att tiden inte var så lång som jag trott.
Till slut var jag framme vid målgången. Det började regna som spön mot vattenytan, men jag kunde ju inte bli mer blöt. Tjoho! Handen i kaklet! Upp på rampen! Hela jag kändes som Frankensteins monster eller en astronaut som precis landat på månen. Jättestel var jag och vattnet rann ur benen på våtdräkten.
Min familj tog emot och var glada. Sedan fick jag träffa mina kompisar. Den ena har nu redan klarat av klassikerns alla fyra grenar, men hon kommer att fortsätta åtminstone ett varv till. Vi firade med rosa champagne.
Det var riktigt roligt med så många deltagare, över 8000 simmade på söndagen, och fint arrangemang!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar