Lidingöloppet

Sista veckorna innan loppet blev jag förkyld. Det var bara att vila. Innan hade jag tränat bra och lyckats bli kvitt det onda i vaderna, de hade vant sig vid hårt underlag. Förkylningen gjorde att vaderna blev ovana igen så när det var två veckor kvar kändes det som att börja om.

Blev trött på mig själv. Önskade att det snart skulle vara över. Varför hade jag börjat med det här? Är det verkligen roligt? I grunden är jag ju lat. Men jag vill göra bra ifrån mig då jag springer, kan inte annat än göra mitt bästa. Det blir lite väl prestationsinriktat, men det är sån jag är. Egentligen ville jag komma under 2 h 38 min och få silvermedalj, men det kändes nästan ouppnåeligt och jag hade ju ingen rutin på Lidingöloppsbanan.

Fick en väldigt bra stöttning innan loppet. Åkte dit med ett par från klubben och vi var där i god tid. Jag hann hämta ut mina energiprodukter som jag beställt och lämna in min väska. Nummerlappen hade några andra vänner hämtat ut redan kvällen innan.

Var på plats en och en halv timme innan vid startfältet. Solen sken. Hann sitta och titta när de första startade, stå i toakö, dricka vatten, ta några energitabletter, prata med folk och bara ta det lugnt. Började jogga lite en halvtimme innan. Gick till min sjunde startfålla en kvart innan och de sista tio minuterna var det Friskis-uppvärmning. Jag blev lite rörd då. Vet inte varför riktigt. Kanske var det för det fina vädret eller för den stora glada folkhopen som stod och vevade med armarna eller för känslan av att nu är det dags och snart är det över. Tänkte att jag kan ju inte börja böla innan starten. Nu ska vi inte slösa energi på det.

En minut innan start, skottet ljöd en halvminut senare. Kanske var de rädda att nån skulle tjuva. Jag tryckte igång klockan och rullade på nerför grässluttningen, höll mig till vänster. Oj då, 4 min per km var kanske lite väl snabbt, men det kändes ok. Saktade in lite och lät flera springa om där nere i kurvan. Kändes ändå inte precis lätt och egentligen behövde jag gå på toa igen. Suck. Kom ut på en asfaltväg och det var lite uppför. Hm, jag vill ju inte springa asfalt, tänkte jag. Nu började kilometertiden ligga på 4,45.

Det var ganska mycket upp och ner i skogen och det blev lite trångt på stigarna. En tjej sprang om mig på sidan av stigen. Hon måste vara orienterare, tänkte jag, så jag hakade på henne. Efter några backar var det inte bra att ligga efter henne. Nu var kilometertiden på fem minuter och jag tyckte hon sprang på för sakta nerför, så jag sprang om.

Nu till något konstigt... eller inte. Min Garminklocka visade att jag sprungit fem km på 25 min, men sen kom jag till 5 km skylten då jag varit ute i 26 min. (Mellantiden på sms var att jag varit ute i 29 min på 5 km.)

Kom till första vätskan. Tog en mugg vatten och spillde ut hälften på brallorna.

Efter det här har jag lite minnesluckor. Låg nu på över fem minuter per km, kanske 5,06 och tänkte att jag måste försöka öka farten. Det var många km att springa runt Kyrkviken och där var det inte så kuperat så jag kunde kämpa på ganska bra, men det var trångt hela tiden. Många gånger sprang jag i kanten eller på sidan av stigen.

Vid Lidingövallen var det massor med publik och min klubbkompis stod och hejade. Jag hade bara sprungit 7 km och det kändes kämpigt. Hur skulle jag orka? Ett evigt resonerande med mig själv. Jamen jag sprang ju i det tempo som jag klarade av och så tungt kändes det ju egentligen inte. Det vara bara vaderna som var stela. Speciellt den högra. Låg antagligen på puls över 160, snarare 165, och det kanske inte skulle bära hela vägen. Men jag måste ju försöka hålla tempot så långt det gick.

När rundan efter Kyrkviken var slut var det vätska ganska snart. Jag missade min depå in till energilangningen och fick krypa under en snitsel. Det gick bra. När jag skulle ta den märkte jag inte att korken var avskruvad och spillde ut hälften. Energitabletten fick jag i alla fall i mig efter lite småhostningar.

En mil löpt och 50 minuter 15 sek visade min klocka. Helt okej. Än så länge håller jag, men hur länge? Det var två tredjedelar kvar och det jobbiga skulle ju komma sen efter 15 km.

En stabbig kille i blå fotbollskläder sprang om mig. Jag satsade på att ta häng på honom. Han sprang mycket på sidan av stigen och han banade lite vägen för mig. Det var en ganska skön runda ut runt Fågelöudde. Jag noterade att solen lyste från höger och att det snart var dags att vända mot Bosön. Den blå killen var ett bra riktmärke och jag tror jag höll ungefär 5 min 11 sek per kilometer. Vi 15 km var det vätska och jag tappade bort fotbollskillen. Min klocka visade 1 h 16 min. Lite oroväckande dålig tid, måste springa på nästan lika fort resten av banan och det var nu det jobbiga skulle börja.

Fasade för Bosöns förrädiska knixbackar. Det kom några stycken branta backar och jag försökte springa upp, men ibland tog jag några gångsteg. Nerför ropade jag "Höger!" så folk skulle flytta sig och jag rullade på så fort jag vågade. Borde nog tejpat mina vrister med tanke på hur det såg ut på banan. Ibland var det väldigt mycket rötter, hala berg och stenar i vägen. Fick koncentrera mig på var jag satte fötterna hela tiden. Det började stå flera personer som stretchade vid sidan.

Nu började det kännas bättre på nåt sätt. Mindre än halva banan kvar! Kilometertiden tickade på 5,13 - 5,14 - 5, 15. När jag kom till Grönsta gärde var jag vid målområdet och det var en runda på en mil kvar. Här fanns det vätska. Innan hade jag fått energidryck (som jag inte spillde ut) och två tabletter.

Folk stod lite hur som helst här. Publik som skrek, cyklade, gick med barnvagn... lite irriterande tyckte jag.

Efter det var det uppför. Jag valde att gå med långa steg. En trevlig kille klappade mig på ryggen och gav mig några uppmuntrande ord. Tänkte att han såg ut som en orienterare (varför tänkte jag så hela tiden?). Men snäll var han i alla fall. När jag kom upp på backen försökte jag springa efter honom, men han försvann.

Lite äcklig lukt, stank, dök också upp. Det måste ha varit någon som gjort sitt toalettbesök i brallorna... det var bara att springa om så fort som möjligt.

Nu började klockan visa oroväckande 5,16 per km. När det gick nerför rullade jag på allt jag kunde och försökte få ner kilometertiden till 5,15.

Då kom Abborrbacken. Lite vätska innan, satsade på blå sportdryck nu. Gick strax efter en tjej med rappa steg. Många från publiken stod och hejade, trummade och försökte peppa hela vägen upp. Det kändes bra. Tror också det var här nånstans gospelkören stod.

48 meter över havet. Lite nerför igen och sen kom det en till backe som var jättejobbig. Gick igen några steg. Nu började det i alla fall kännas som det snart var slut. Klockan envisades med att visa 5,16 per km.

3 km kvar. Vätska igen. Jag hade sprungit 2 h 21 min. Nu var det bara att öka! Ökade lite och kände hur mina händer domnade. Det kanske inte gick att öka? Jo, jag måste försöka, jag kunde inte ge mig nu, tänkte jag.

2 km kvar och, oh nej, Karins backe också. Klockan visade 2 h 26 min. Nu hinner jag inte längre, tänkte jag, och nu var jag tvungen att gå igen. Men den här backen skulle inte vara så lång, men varför var den det då, den tog ju aldrig slut? Det låg folk runt omkring stigen på madrasser. Några personer fick massage, andra hade kramp. Vad skönt det skulle ha varit att lägga sig ner.

Äntligen nerför, snart bara en km kvar. Köra på allt nu. Publiken hejade att det bara var en halv kilometer kvar, men jag såg på klockan att det var mer. När det verkligen var en halv kilometer kvar ropade en man till mig att jag har tre minuter på mig till silvermedaljen. Jag skulle hinna om jag fortsatte i samma tempo. Alla krafter kom tillbaka och jag körde på lite hårdare, kom ut på gröngräset, såg målet, spurtade allt vad jag kunde, sträckte händerna i luften. Tryckte av klockan. 2h 37 min 8 sek. 5,14 per km.

Åhhhh, jag var gråtfärdig och lättad. Skönt att det var ööööver! Jag klarade det!

Såsade på lite yr som jag var i målområdet och bytte min medalj till en silvermedalj. Det kändes bra. Träffade några andra kompisar och de sa att nu får jag ju mycket bättre startled nästa år, så jag inte behöver springa om folk hela tiden. Då kan jag ju få mycket bättre tid! Hm? Återstår att se... det var mycket som stämde i år, bra väder och hyfsat fungerande kropp. Ska jag försöka en gång till? Ja, kanske. Nej. Nja. Jag vet inte.