Det här är ett inlägg i blogguppropet och stafetten ”Lärartycket”.
Mitt förhållningssätt till läraryrket inom svenska och so är någonting som växer fram och omformas. Det är en kärlek som hela tiden vårdas. Jag fyller på med inspiration och kunskap från barn, kollegor, läromedel, litteratur, föreläsare, Internet och den nya läroplanen, Lgr 11. Viljan är att göra rätt, men på mitt eget sätt.
När barnen börjar ettan är de nyfikna, vill lära sig saker, vill gå i skolan och känna sig stora. Utmaningen för mig ligger i att de ska behålla sin nyfikenhet, ställa frågor, lära sig lyssna, diskutera, reflektera, läsa och skriva. Inom mig vet jag att om ett barn mår bra i skolan ökar förutsättningarna för det ska kunna ta in kunskap.
Första skoldagarna med en ny klass fokuserar jag på att lära känna barnen. Förmånen att kunna samla gruppen i en ring där vi alla kan ha ögonkontakt ger trygghet och samhörighet. Var och en får komma till tals och bli sedd. Jag bekräftar och upprepar det de säger. De blyga väntar jag in. Deras tid kommer alldeles snart. Under tiden får de låna ord av andra. Snart nog vågar alla säga ett ord eller mening och de märker att deras åsikter är lika mycket värda som någon annans. Genom att jobba med öppna frågor där inget svar är fel kan alla barn få känna att de lyckas.
Vi samlas kring berättelser och böcker. Jag läser högt för dem. Vi säger konstiga eller nya ord med glad röst, med ledsen röst, med arg röst och med lycklig röst. Vi pratar om ordens betydelse och sätter in orden i meningar. Ord har olika betydelse för olika barn och vi samlar nya ord och begrepp.
Känslor uttrycks inte alltid med ord. Barn visar ord med sitt kroppsspråk och jag kan hjälpa till att medvetandegöra barnet och benämna känslan genom att till exempel säga: - Jag ser att du är arg.
Konflikter mellan barn uppstår då och då och att följa Tumlarmodellens upplägg för att lösa bråken har varit till stor hjälp för mig som lärare. Även här är orden i centrum. Ett barn i taget får berätta vad som hänt. Min del i samtalet ska vara så neutral som möjligt och jag bekräftar det var och en säger. När vi kommit fram till vad som hänt får alla inblandade svara på följande frågor i nämnd ordning: Hur tror du den andre känner sig? Hur känner du dig? Kunde du ha gjort på något annat sätt? Hur gör du nästa gång? Vi bestämmer en tid för uppföljning inom några dagar.
I berättelsernas värld hamnar barn också i trubbel. Vi kopplar det till vår egen verklighet och vad som hänt oss. Vi pratar om känslor och svåra saker, lätta saker och roliga saker. I det gemensamma förstår vi att vi inte är ensamma, att vi har varandra.
Vi pratar med skiljetecknen utsagda. Hur kan man säga den här meningen med punkt, utropstecken eller frågetecken i slutet? Jag är glad. Jag är glad! Jag är glad?
Vi skapar. Vi pusslar med bokstavskort och med ordbilder, vi ljudar, vi skriver, vi formar bokstäver och vi ritar. I barnens egna bilder upptäcker jag nya ämnen vi kan prata om. Samtalen och reflektionerna följer alltid med hand i hand.
Vid skoldagens slut kan jag känna värmen i hjärtat. Värmen från ett barn som vågat öppna sig och ställa en fråga. Värmen från ett annat barn som skrattat så den kiknat. Värmen från ett tredje barn som känt stolthet över något det skapat. Värmen från alla barn då vi utbytt ord, blickar och samförstånd.
Nu kära läsare hoppas jag du förstår varför jag gillar mitt jobb och känner att jag har ett viktigt uppdrag. Vissa dagar är mer kämpiga än andra och när till exempel administrationen tar mycket tid och kraft försöker jag påminna mig själv om allt det goda som mitt arbete med barnen i skolan för med sig.
Ett hjärtligt tack till Anne-Marie Körling som är en stor inspirationskälla i mitt dagliga arbete.
